Efter Thanksgiving helgen blev det ganska tomt i huset när hela släkten lämnade oss. Kvar var jag, Brenda, Nick och barnen Nichole 13 år och Josuha 15 år. Det tog inte mer än 2 dagar förs än jag och Joschua låg och brottades på golvet, jag började kalla dom för roliga smeknamn, vi tjafsade och hade otroligt roligt tillsammans. Jag blev alltså väldigt snabbt en i familjen. Eftersom barnen gick i skolan på dagarna så hängde jag med Brenda som är en riktig hemmafru (Elin och Karro tycker ju redan att jag är lite av en hemmafru men nu fick jag hänga med en riktig en). Att vara hemmafru kan låta skönt och glidigt men jag färstår verkligen att Brenda håller sig sysselsatt. Hon fixar allt i huset, hon har renoverat hela huset, lagar mat, åker ärenden osv. Vi hade det iaf jätteroligt när barnen var i skolan. Vi åkte ärenden, fixade lite i trädgården, fikade, lagade mat och lite allt möjligt. Hon visade runt mig i närområdet och Toronto, s¨nu har jag sätt allt man borde se om man är där.

En dag åkte vi på en väldigt trevlig heldagsutflykt. Efter att ha lämnat barnen i skolan styrde vi kosan mot Niagarafallen som låg ungefär 1,5 h från deras hus. Det var en fin bilresa dit och hon berättade många historier om platserna vi paserade. När vi kom fram till Niagarafallen gick vi runt där ett tag, tog lite kort och gick en promenad. Som jag visste redan innan var det ju inte så mycket att se förutom fallen, vilket iofs var otroligt mäktigt och ballt. Jag kände innan att eftersom jag var så nära så var det lika bra att åka dit. Det är ju en typisk sak man borde se innnan man dör, så nu har jag en sak till jag kan pricka av på min "oändligt långa lista över saker att se innan jag dör".
När vi hade gått runt där ett tag bestämde vi oss för att åka och äta lunch i den mysiga staden Niagara-on-the-lake (staden heter så, på riktigt!). Vi åt lunch på ett mysigt fik, gick runt i lite butiker, köpte choklad till barnen inne i en fantastisk chokladbutik och när vi kände oss nöjda började vi så smått åka hemmåt genom alla olika vingårdar som låg i området.
Brenda kändes verkligen som en snäll och omtänksam kompis och inte som en mamma.

Här kommer lite bilder och i nästa inlägg ska jag berätta om när vi var uppe i världens näst högsta fristående byggnad och visa ett kort vi gick en omväg för att ta bara för din skull pappa.



Jag ser konstig ut på den här bilden. Typ skelögd eller uppsvullen. Eller så kanske det bara är såhär jag ser ut just nu.















Hoppas ni inte tycker det är för mycket text i mina inlägg, isåfall får ni säga till.

Puss

J